Denna sida är tänkt för alla som har upptäckt sumo och vill veta vad allting egentligen handlar om. Jag vill understryka att trots längden är detta bara en ytlig genomgång, och att vissa förklaringar blir ganska förenklade. Den som vill tränga på djupet i sumovärlden rekommenderas att läsa någon av de böcker som listas här.
Hur är sporten organiserad?
Sumo förekommer i både professionell form och som amatörsport i Japan. På amatörnivå utövas den i skolor och universitet och det finns flera nationella mästerskap. De mest meriterade från universitetssumo går ofta vidare till proffslivet. Den professionella delen av sporten kallas på japanska "oozumo", vilket betyder stor sumo (engelskans "Grand Sumo" ger kanske en bättre idé om innebörden). Den styrs till 100% av Japans Sumoförbund (Nihon Sumo Kyokai), där alla medlemmar är f.d. rikishi på toppnivå. Den som vill bli tränare, oyakata, efter den aktiva karriären, måste skaffa ett av de 105 tränarnamn som finns sedan lång tid tillbaka. Alla rikishi tillhör ett heya, stall, där rikishi och oyakata lever tillsammans. Stallen fungerar inte som exempelvis fotbollsklubbar, där spelare köps och säljs och flyttar mellan klubbar. En blivande rikishi rekryteras av ett heya, och kan endast flytta till ett annat om det ursprungliga läggs ner (t.ex. om stallchefen går i pension). Stallen är dessutom grupperade i ichimon, "stallfamiljer" med historiskt besläktade stall. Det finns idag fem ichimon. Detaljer om stallen här.
Banzuken baseras helt och hållet på de resultat man gör i en basho, turnering (se vidare nedan). En majoritet av segrar (kachi-koshi) innebär nästan alltid befordran, medan motsatsen (make-koshi) brukar leda till att man faller på banzuken. Ju fler segrar, desto större befordran, och vice versa. Specialregler gäller för mästarrangerna ozeki och yokozuna. För befordran till ozeki krävs ett bra resultat i tre raka turneringar, vanligtvis minst 33 segrar. En ozeki kan dessutom bara degraderas efter två raka make-koshi. För befordran till yokozuna behövs i praktiken två raka turneringssegrar som ozeki. En yokozuna kan inte degraderas, utan förväntas lägga av om resultaten är dåliga.
I varje division utses en slutsegrare. Turneringstiteln, yusho, tilldelas helt enkelt den som vinner flest matcher i divisionen. I de lägre divisionerna brukar segrarresultatet vara 7-0, i juryo krävs det normalt 10-13 segrar och i makunouchi 12-15. Om två elller fler riksihi slutar på samma segrarresultat, blir det särmatcher, kettei-sen. Yusho-vinnaren i makunouchi tilldelas kejsarpokalen och en enorm mängd av andra priser, skänkta av företag och organisationer. Ett års konsumtion av shiitake-svamp, bensin och Coca-Cola är exempel på priser. Dessutom delas tre åtråvärda specialpriser, san-sho, ut. Det är priserna för bästa kämpaglöd (kanto-sho), teknik (gino-sho) och prestation (shukun-sho - tilldelas oftast den som vunnit flest matcher mot yokozuna och ozeki). Endast sekiwake, komusubi och maegashira som klarat kachi-koshi kan komma ifråga för san-sho.
Utövarna
De som utövar sumo kallas på japanska för "rikishi" (betyder "stark man"), ett utryck som också används på engelska och av mig här på Svenska Sumosidan. Purister brukar häftigt protestera när man kallar rikishi för "brottare", då man menar att sumo inte är brottning. Jag tycker visst att man kan kalla sumo för en sorts brottning, även om det är väsensskilt från den västerländska grekisk-romerska stilen. Men den ursprungliga betydelsen av att två personer kämpar om vem som är starkast, passar definitivt in på sumo, så alla som vill kalla rikishi för "brottare" har mitt fulla stöd. En typisk rikishi har förmodligen utövat sumo i skolans lag på gymnasiet eller högstadiet, och sedan blivit rekryterad in i den professionella sporten vid ca 15 års ålder, antingen på eget initiativ eller genom förfrågan från ett heya. På senare år har sporten fått allt svårare att attrahera unga män. I ett Japan där levnadsstandarden är så hög som idag, är det inte många som lockas av den hårda livsstilen som de nya rekryterna måste genomlida.
Divisioner och ranger
I ozumo finns det som tidigare nämndes inga viktklasser, men däremot en ranking som är alltings utgångspunkt i sumovärlden. Den kallas banzuke, och är indelad dels i sex divisioner, dels i två sidor, öst och väst. Vädersträcken har idag inte samma betydelse som förr i tiden, då de i princip var två lag. Idag är skillnaden att en öst-rikishi anses ha högre status än väst-rikishin på samma rang. Alla nybörjare startar i en sorts kval, kallat mae-zumo, innan de får träda in på den egentliga banzuken. Divisionernas namn nerifrån och upp, med ungefärligt antal rikishi, är:
En liten skiljelinje i status går mellan jonidan och sandanme, men den stora skillnaden är mellan makushita och juryo. Rikishi i de två översta divisionerna kallas sekitori, och det är först när man blir det som man får lön och uppbär rader av privilgier. Rikishi i de fyra lägsta divisionerna, som alltså utgör över 90% av det totala antalet, sliter för mat och husrum och lite fickpengar. De kan dessutom fungera som tsukebito, uppassare till en sekitori, oyakata eller gyoji (ringdomare). Den översta divisionen, makunouchi är dessutom indelad i fem olika ranger, nerifrån och upp:
De fyra sistnämnda rangerna brukar kollektivt kallas sanyaku, och består normalt av mellan 8 och 13 rikishi.
Turneringar
Sumobrottarnas (och fansens) liv kretsar kring de sex årliga storturneringar, basho som hålls enligt följande:
Varje turnering är 15 dagar och börjar alltid på en söndag, vanligtvis söndagen närmast den 10:e i respektive månad. Banzuken som ligger till grund för matcherna i bashon tillkännages normalt 13 dagar innan öppningsdagen, och baseras på resultaten i föregående basho. Varje rikishi i de två högsta divisionerna går en match per dag, medan de i makushita och lägre går totalt 7 matcher. Matchningen bestäms dagen innan och är olika beroende på division. I de fyra oavlönade divisionerna matchas man oftast mot någon av de närmast rankade rikishi som har samma resultat som en själv. Det innebär att det i t.ex. makushita oftast blir en match mellan två rikishi som står 6-0 inför sista matchen. I juryo är matchningen mer fri, men baseras ofta på ens aktuella resultat. I makunouchi är matchningen mer rangbaserad än resultatbaserad. De högst rankade möts vanligtvis de sista dagarna i bashon. En normal basho ska t.ex. se rikishi nummer 1 och 2 uppifrån mötas på sista dagen, liksom nummer 3 och 4 respektive 5 och 6. Näst sista dagen ska då bjuda på matcher mellan 1 och 3 samt 2 och 4, etc. En faktor som kan störa detta mönster är att rikishi från samma stall inte kan mötas i en storturnering, annat än i en särmatch om titeln. En annan faktor kan vara en lågt rankad rikishi som går mycket bra. Sådant straffar sig med att man får möta sanyaku rikishi under andra veckan. För de flesta rikishi kretsar en basho kring den viktiga kachi-koshin, att klara sin majoritet av segrar och därmed se till att klättra på nästa banzuke. I makunouchi och juryo krävs det 8 segrar, i de lägre divisionerna 4. Skador är tyvärr mycket vanliga i sumo och kan ofta vara förödande för ens ranking. Varje dag man är frånvarande p.g.a skada räknas som en förlust. Även om man har startat en basho med 7-0 och sedan blir skadad, kommer man att falla på banzuken, då man inte nått majoriteten.
En typisk match
En match i de stora turneringarna börjar alltid med ett mentalt möte. De två motståndarna kommer in till dohyon två matcher innan det är deras tur, och sitter då mitt emot varandra. En chans att känna av var den andre befinner sig i fråga om självförtroende, t.ex. De bestiger sedan ringen och har då maximalt fyra minuters förberedelser på sig. Denna tid är till för att de två ska kunna ladda maximalt för matchen, fortsätta känna av varandra och för att bygga upp spänningen. De kastar salt, gör olika rörelser (handklappning och stampningar, bl.a.) och ställer sig i position mot varandra. Det är sedan dags för starten, som kallas tachi-ai, och är oerhört viktig i sumo. Matchen ska officiellt börja när båda rikishi har placerat båda knätnävarna i dohyon, men detta slarvas det ibland med. De två motståndarna reser sig upp, och den fart, vinkel och styrka de har i just det ögonblicket kan vinna eller förlora matchen. En bra tachi-ai kan leda till att man skjutsar motståndaren rätt ut, men om man kommer med för hög fart kan man bli nertryckt i backen och lida en neslig förlust. De flesta matcher är över på 15-20 sekunder. Vissa matcher kan hålla på i över minuten, framför allt om brottarna fastnar i ett läge där båda har grepp på den andres bälte och ingen kan rubba den andre. I de sällsynta fall en match pågår mer än tre minuter, brukar man bryta för mizu-iri, vattenpaus. Ringdomaren, gyojin, signalerar med sin gumbai när någon har vunnit, genom att peka åt öst eller väst. Om gyojins beslut är tveksamt, finns det fem överdomare runt ringen (och en som tittar på tv-upptagningen) som kan upphäva gyojins beslut eller kalla till ommatch.
Utrustning och tekniker
Det viktigaste (ja, och enda!) redskapet i en sumomatch är det bälte, mawashi, brottarna bär. Det är egentligen ett långt tygstycke, som viras flera varvt runt och sedan fästs i en knut i ryggslutet. Mawashin är nyckeln till de flesta tekniker i sumo. Genom att greppa det, kan man lyfta, föra eller kasta ut motståndaren. Sumo där man håller i motståndarens bälte kallas yotsu-zumo och anses som den renläriga formen av sporten. Rikishi som ägnar sig enbart åt motsatsen, oshi-zumo (att knuffa och stöta utan att hålla i bältet), vinner inte samma respekt. Det finns numera hela 84 officiella vinsttekniker, som grovt kan delas in i grundläggande, kast, fällningar, vridtekniker och övriga. Den överlägset vanligaste tekniken heter yorikiri, och går ut på att man greppar motståndarens bälte och för ut honom ur ringen. Näst vanligast är oshidashi, där man knuffar ut den andre utan att hålla i bältet. Mest spektaukulära är kastteknikerna, som oftast leder till att förloraren mycket snyggt landar på jordgolvet. Olika former av krokben som fäller motståndaren bakåt, används gärna av lättare, tekniska rikishi. Något som är oerhört viktigt är att lära sig att använda motståndarens tyngd och rörelse för att vinna. Det är det som gör att "småkillar" på 100 kg kan välta en motståndare som väger det dubbla. Som kanske framgått är mental styrka något som kan uppväga brister i vikt och styrka. Om man kan koncentrera sig 100-procentigt och kanalisera all sin energi i startögonblicket, kan man fullkomligt blåsa ut sin opponent ur ringen. Fighting spirit och självförtroende brukar oftast räcka till större framgångar än enbart tyngd och styrka. En sorts utrustning kan brottarnas hårknutar, chonmage, sägas vara. Det finns två varianter, en enklare för vardagsbruk och en mer invecklad som enbart bärs av sekitori i tävlingsmatcher eller i uppvisningssammanhang. Det tar ett tag att få så långt hår att man kan få ihop till en knut, vilket brukar synas på universitetsmästare som kan nå högt på banzuken innan den uppmärksammade dag då de går sin första match med chonmage. Förutom att hårknuten är vacker fyller den även funktionen att skydda delar av skallen mot smällar.
Vikt
Vilket leder oss till diskussionen om brottarnas vikt. Förenklat skulle man kunna säga att vikten är viktig i sumo, men inte allt. Det viktigaste i sumo är att ha låg tyngdpunkt, den ska ligga i nedre delen av magen. Om man har hög tyngdpunkt, måste man som Akebono lära sig att hela tiden hålla höfterna lågt. Men visst är vikt ett vapen i sumo. Om en rikishi har ett stort viktövertag på sin motståndare, behöver man inte vara snabbare eller mer teknisk. Det kan räcka att få tag i den andres bälte och sedan använda vikten och den stora magen till att buffa ut honom. Det är lätt att tro att vikterna på brottarna alltid varit enorma, men det är inte många år sedan 200-kilosgränsen sprängdes. Alla tiders viktrekord har hawaiianen Konishiki, som vägde 285 kg som mest. De senaste 20 åren har medelvikten ökat med ca 15 kg och ligger idag på 153 kg. Jämför man rankinglistorna för november 2001 och samma månad 1981, hittade man 2001 hela 12 man på 160 kg eller mer, men 1981 bara 3. Vad detta beror på är inte lätt att svara på. Ändrade matvanor med mer västerländsk snabbmat kan vara en orsak. Nyckeln till sumobrottarnas vikt ligger i hur deras vardag är upplagd. Man börjar dagen tidigt med hård träning på fastande mage, de lägst rankade först. Omkring kl 11 är träningen slut, men går då i badet och sedan följer det som traditionellt har varit dagens enda måltid. Den består alltid av samma rätt, chanko-nabe, som dock kan varieras på otaliga sätt. Tvärtom mot vad många tror, äter brottarna inte extremt fet mat. Chanko-nabe är helt enkelt en gryta baserad på vanlig buljong, i vilken man slänger i kött, fisk, kyckling, grönsaker, tofu och det mesta annat man kan tänka sig. Till detta äter man enorma mängder ris och dricker gärna massor av öl. Det viktiga är att man sedan direkt går och lägger sig och sover middag, för att inte ge kroppen någon chans att förbränna det man har satt i sig. Nuförtiden är det vanligt att man även äter på kvällen, utanför stallet, och då gärna hamburgare, pizza eller annat.
Namnen
Likt brasilianska fotbollsspelare har alla rikishi "artistnamn". Dessa kallas shikona och har förekommit i flera hundra år. Namnen ska gärna vara poetiska och ge intryck av styrka eller ädelhet. Naturfenomen är vanligast och populärast av dem är ordet yama, berg. Andra vanliga företeelser är hav, sol, öar, floder, klippor, blommor och diverse träd. Djur förekommer också, inte oväntat är drakar och örnar populärast. Platsnamn förekommer också, och det händer även att rikishi behåller sina riktiga efternamn som shikona, om man tycker att det har den rätta "sumoklangen". Exempel på det är Dejima (ung. "utskjutande ön") och Shimotori ("frostfågeln") Vissa rikishi byter shikona flera gånger i sin karriär, t.ex. om det har gått dåligt ett tag och man vill bryta en oturstrend. Många namn går i arv i generation efter generation och bär med sig tunga förväntningar på en ung brottare som får dem. Översättningar av namn brukar sällan göra originalen rättvisa men här är några försök: Akebono betyder "gryning", Takanohana "ädelhetens blomma", Chiyonofuji kan översättas "Tusen generationers Fuji", Mainoumi blir "Dansens hav", Kyokushuzan "Morgonsolens örnberg", Kaiho betyder "Havets fenix", Tamanoshima "Juvelön" och Toki "Stridande huggtand". Ibland blir namnen nästan ironiska, som när tidernas tyngste, Konishiki, fick namnet "Lilla brokaden"!