Magnus sumominnen

Allting började med en storväxt japan som satt och grät på en presskonferens i TV. Det var i maj 1991, och jag bodde tillsammans med fem svenska klasskamrater i ett studenthus i Sapporo. Vår japanska var vid den tidpunkten inte av allra bästa märke, så det tog ett tag innan vi förstod varför dessa märkliga bilder rullade om och om igen i kanal efter kanal. Faktum är det tog mycket lång tid innan jag till fullo började begripa omfattningen av det fenomen jag här kom i kontakt med för första gången. Det var mitt första möte med en sport som har fängslat det japanska folket i hundratals år, och som så småningom skulle bli ett av mitt livs stora passioner. Sumo, gudarnas sport.

För att fira att det nu är 10 år sedan jag upptäckte sumo vill jag på dessa sidor berätta om hur det kom sig att jag blev "sumoist", och vad det är som fått mig så fascinerad av denna sport. Jag kommer också berätta om mina upplevelser av sumo, matcher jag minns och hur jag har studerat sporten.



Alltings början

Mannen på presskonferensen hette Chiyonofuji och var sin generations främste, ett fenomen utan like och en av de största idrottsmän vår jord har sett. Det är ingen överdrift att påstå att han var ett nationalhelgon i Japan, och det som nu hade inträffat var det dramatiska slutet på hans karriär. Han var 36 år gammal och hade i tio år dominerat sporten. Men en ny generation var på väg upp, en ny sorts brottare, yngre och fräckare än någonsin. Två dagar tidigare hade Chiyonofuji förlorat öppningsmatchen i majturneringen mot den yngste av dem alla, Takahanada. Blott 18 år gammal, ett underbarn och ett mediafenomen av allra största mått, blev Takahanada den förste tonåringen någonsin som besegrat en yokozuna. På turneringens tredje dag mötte Chiyonofuji en annan av ungtupparna, Takatoriki. Och medan Takahanada hade vunnit med en del tur efter en ganska chansartad match, gjorde 23-årige Takatoriki det omöjliga: han förödmjukade Chiyonofuji genom att på ett briljant sätt kasta den tidigare så oövervinnlige stormästaren. Chiyo blev utklassad, och lämnades inget val. Samma eftermiddag kallade hans stallchef till presskonferens, och Chiyo kunde inte hålla tårarna tillbaka när han meddelade att hans kraft och inspiration tagit slut och att han inte längre kunde upprätthålla rangens och sportens ära. Ridån gick ner för vad som kan ha varit sportens mest fantastiska karriär, och nationen var i ett chocktillstånd. Att säga att landssorg utbröt låter löjligt, men är inte långt från sanningen. För en kort stund slutade världen att snurra.

Allt detta kom dock först så småningom till min vetskap. Det enda jag visste nu var att någon sumobrottare hade lagt av, men att turneringen skulle fortsätta. Jag började titta, i början med måttligt intresse. Men det fanns en brottare som gjorde att man gradvis blev mer och mer fascinerad. Att säga att han var spektakulär vore ett kraftigt understatement. Det var 250 kg fläsk fördelade på 186 cm, fläsk som hängde i påsar under armarna, fläsk som dallrade. Jag ska villigt erkänna att i början var jag inte alls intresserad av resultat och rankingar, jag satte mig bara för att titta på Konishiki, hawaiian av rangen ozeki, och hans ofantliga kropp. Det faktum att jag kom att bli en sumofanatiker, kan jag till stor del tacka Konishiki för. Varje dag satt Tomas, Helena och jag framför tv:n i studenthemmet, äckelfascinerade, och utbrast: "Men han är ju så fet!". Han var också sevärd för att han vann varenda dag. När sista dagen kom hade han vunnit 14 matcher i rad, men var ändå inte klar turneringssegrare. Hans motståndare på dag 15, yokozunan Asahifuji, stod 13-1, och hade alltså chansen att snuva "Konne" på titeln. Och det var just vad han gjorde. Till vår häpenhet fick vi den söndagen se Konishiki förlora två gånger mot samma motståndare. Asahifuji hade vunnit min första sumoturnering.


En skräll av gigantiska mått

Inför nästa turnering, i Nagoya i juli, läste jag om sumo i Japan Times, och såg fram emot nya spännande matcher. Jag började lära mig namnen på brottarna, läste statistiken och satt sedan framför tv:n och försökte klura ut vem som var vem. Jag insåg snart att sumo inte bara var Konishiki och Asahifuji. Där fanns också den andre hawaiianen, Akebono, vars kropp var nästan lika sevärd som Konishikis med långa ben och en stor klump till mage ovanpå. Där fanns underbarnet Takahanada och hans småväxte storebror Wakahanada, där fanns "smale" muskelmannen Kirishima, kraftpaketet Takatoriki, småväxta, tekniska Kotonishiki, saltkastaren Mitoizumi och många andra. T.ex. "Jättepandan" Onokuni, som varit en misslyckad yokozuna i mer än tre år, men som nu tröttnat. Han lade av efter en vecka av medioker sumo. Det fanns verkligen tillräckligt med profiler för att bli ännu mer biten av sporten. En rikishi som varken före eller efter denna juliturnering var något annat än profillös var Kotofuji. Men i hettan i Nagoya '91 började han med att vinna från sin låga maegashiraposition och bara fortsatte. Andra veckan besegrade han obegripligt nog både Asashifuji, Kirishima, Konishiki, Takatoriki och Akebono, och på dag 13 säkrade han vad som fortfarande är en av efterkrigstidens mest sensationella turneringssegrar. Det var ungefär som om Costa Rica skulle vinna VM i fotboll. Sumoåret 1991 var ett oerhört omvälvande år och just mina första två turneringar var några av de mest spektakulära någonsin. Mitt liv som sumofan hade fått en riktig rivstart.


Åren i exil

Innan jag återvände till Sverige köpte jag böcker och tidningar om sumo, och läste allt jag kom över. Jag var nu fullständigt biten och redan bortom allt hopp om bot. Detta trots att jag skulle komma att tillbringa de närmaste fyra åren i total radioskugga, avskärmad från allt det som normalt gör idrott till en fest för sinnena. I september 1991 befann jag mig åter i Stockholm och var hänvisad till dagstidningen Asahi Shimbun på universitetsbiblioteket för min sumospisning. Med 2-3 dagars fördröjning, ibland mer, tragglade jag mig igenom rapporterna från Aki Basho, där Kotonishiki tog greppet och så småningom också vann yushon. Jag blev snabbt expert på att läsa resultattabellerna, tecknen med brottarnas namn och annat som hörde sumo till. Avsaknaden av rörliga bilder, livedramat och aktuella uppdateringar om sporten, hindrade inte att min fascination vid sporten bara växte. Istället för att titta på sumo kom jag att kocentrera mig på den statistiska sidan av sporten, och fyllde min dator med dokument med sumofakta. Jag hade snart över 100 filer med sida upp och sida ner av siffror och namn. Här bör också nämnas den engelskspråkiga tidsskriften Sumo World, som gav mig de viktigaste nyheterna varannan månad, och som jag stegvis köpte gamla nummer av tills jag hade en ganska komplett bild av sportens utveckling de senaste decennierna. På detta sätt framlevde jag mina dagar som sumofantast ända fram till hösten 1993, då jag fick kontakt med en man som hade sattelitkanalen JSTV, och från den kunde förse mig med videoband från turneringarna.

När jag då återknöt den visuella kontakten med giganterna i ringen, var det mycket som hade förändrats. Stormästarna Asahifuji och Hokutoumi hade båda lagt av och lämnat skutan utan en kapten. Det var första gången på 70 år som sporten stod utan en yokozuna, men framtiden hade också presenterat sig i form av Akebono och hans rivaler, bröderna Takanohana och Wakanohana. Den förstnämnde blev tidernas första utländska yokozuna samtidigt som Takanohana blev tidernas yngsta ozeki i en historisk turnering i januari 1993. "Gamle" Konishiki hade gjort ett starkt försök att nå yokozuna, men misslyckats. Istället var hans landsman Musashimaru på väg upp och nådde ozeki tillsammans med överlevnadsexperten Takanonami i januari 1994. Dessa rikishi och många andra nya stjärnor fick jag se för första gången tack vare banden från JSTV. Med hjälp av dessa band kunde jag följa min favoritsport även när jag hösten 1993 gick i ytterligare landsflykt från sumo och flyttade till Gällivare.


Genombrott i kärlek och sumo

År 1994 kom att innebära ett stort steg framåt, inte bara i mina ansträngningar att följa sumo, utan i hela mitt liv. Genom jobbet i Gällivare fick jag möjlighet att tillbringa ett par månader i Japan, och såg självklart till att vara i Tokyo så att jag skulle kunna följa en turnering på nära håll. Det var i september och på bashons femte dag begav jag mig för första gången till sumosportens tempel, nationalstadion Kokugikan i Ryogoku, Tokyo. Det var en fantastisk totalupplevelse att med flera hundra andra köa utanför stadion från kl. 8 på morgonen, och sedan träda in i helgedomen och följa dagens matcher från de lägst rankade i en nästan tom arena tills storstjärnorna framträdde inför fulla läktare på eftermiddagen. Vid lunchen träffade man gamla brottare i restaurangen och överallt kunde man gå runt och insupa genuin mångtusenårig atmosfär. Att säga att jag var i himmelriket vore ingen överdrift. Turneringen som sådan dominerades helt av Takanohana, då Akebono tråkigt nog inte deltog på grund av skada.

Två dagar senare tog mitt liv en ny vändning som var mångfaldigt mer betydelsefull än all sumo i historien. Jag träffade min blivande fru på en utekväll i Roppongi i en sannsaga som får bli en alldeles egen berättelse. Men det kom också att visa sig betydelsefullt för mina möjligheter att följa sumo. En vecka efter det att vi träffades tog jag med henne till Kokugikan på en heldag med sumo. Jag tänkte väl att det var lika bra att hon var helt införstådd i omfattningen av denna egenhet innan hon flyttade till Sverige, vilket då redan var bestämt. Vi kunde den dagen se hennes favorit Takanohana säkra sin sjätte yusho. När jag senare träffade hennes föräldrar för första gången blev blivande svärfar fascinerad över att denne blonde, långe utlänning visste mer om sumo än de flesta japaner. Redan nästa basho i november, började han att spela in turneringarna och skicka till mig. Till dags dato har detta resulterat i snart 100 videoband och flera tusen timmar sumo. Mitt "försörjningsproblem" i sumotittning var löst, bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om (och mycket bättre än jag egentligen har tid med).


Bästa sumominnet och det elektroniska genombrottet

Som resultat av 1994 tillbringades åren därefter med en växande familj och en mycket bättre sumotäckning. Vår första son föddes 1995 och vi var helt ense om att han skulle uppkallas efter samtidens största yokozuna, Takanohana. Takano Berg blev namnet och om han får ens en bråkdel av sin fars sumointresse återstår ännu att se. När hans syster Fujiko sedan föddes i maj 1998 fick hon sitt namn efter den kanske allra störste, Chiyonofuji. Våren1997 var det dags för nästa japanresa, även denna gång självklart inplanerad för att passa med en tokyoturnering. När Natsu Basho 1997 började fanns hela familjen inklusive svärföräldrar på plats i Kokugikan och kunde bland annat se hete mongolen Kyokushuzan storskrälla mot Akebono. Middag intogs efter denna heldag på sumorestaurangen "Terao", ägd av en bror till superstjärnan med det namnet. Min lycka var fullständig när det visade sig att den trevliga servitrisen som efter middagen tog vår familjebild utanför var Teraos syster! Jag tillbringade ensam ytterligare ett par dagar i stadion, med många stora och små högstidsstunder då jag träffade sumopersonligheter av alla sorter. Vid ett tillfälle stod plötsligt en gigantisk Chiyotaikai bredvid mig och tittade på en stallkamrats match på väg mot omklädningsrummet.

Mest oslagbart är dock minnet från turneringens sista dag, då Akebono skulle möta Takanohana, som ledde bashon på 13-1. Akebono på 12-2 var tvungen att slå Taka två gången för att vinna sin första titel på två år. När de två legendariska stormästarna klev upp i ringen var stämningen i arenan obeskrivlig. Från min plats längst upp under taket satt jag som på nålar när en av 1900-talets mest rafflande sumomatcher började. Takanohana tog kommandot direkt och försökte vid två tillfällen kasta Akebono, men hawaiianen höll stånd och försökte kontra. Efter en vild dans runt ringen, men grepp på varandras bälte, fick Akebono in det perfekta greppet och vräkte runt Taka, som i en evighetslång sekund hängde i luften med ett ben i backen och ett i luften innan han dunsade ner i jordgolvet. Jublet som utbröt från 11 000 i stadion (inte minst från mig själv) var öronbedövande. Det var ett ljud, en känsla och ett ögonblick jag aldrig glömmer. Vetskapen om att ha fått se två av historiens största och mest värdiga stormästare bjuda publiken på ett oöverträffat drama var överväldigande. Några minuter senare stod de mot varandra igen i en särmatch som skulle avgöra turneringen. Takanohana verkade slutkörd av urladdningen i den första matchen och blev mer eller mindre överkörd av Ake, som efter lång tid äntligen fick höja kejsarpokalen. Det var ett emotionellt ögonblick, och det var nog fler än Akebono och jag som hade en tår i ögonvrån när han tog emot publikens hyllning efter triumfen. Att ha fått se min kanske största favorit slå tillbaka från ett svårt underläge och vinna i en så dramatisk finish var fantastiskt och höjdpunkten under dessa tio år.

När vardagen i Sverige efter detta återupptogs, kom så småningom det hittills största genombrottet i min sumoföljarbana. En ny dator med internetuppkoppling möjliggjorde plötsligt att jag kunde få detaljerade matchrapporter och sekundsnabba resultat direkt in i vardagsrummet. Nästa steg tog jag i december 1999 då jag startade Svenska Sumosidan och själv kunde stå för den snabbaste och bästa rapporteringen på svenska på hela Internet. Så till slut, i juni 2000, gick jag med på Sumo Mailing List, (läs mer om det här) och fick ett forum för kontakter, nyheter, diskussioner och frågor. Äntligen kändes det som om den landsflyktige sumofantasten från åren 1992-93 hade kommit hem.


Varför sumo?

Ja, varför fastnade jag då för denna, i våra ögon, så annorlunda sport på ett så fullständigt sätt? Det finns många olika orsaker till det. Att jag redan hade en fot inne i den japanska kulturen och kunde läsa och tala japanska hjälpte förstås till. Sedan tilltalades jag direkt av den unika blandningen av uråldrig religiös/kulturell tradition, dynamisk, modern toppidrott och statisktik-eldorado som sumo är. Jag vet ingen annan sport som samtidigt är så förankrad i såväl det förflutna (hur man vårdar minnet av gamla mästare och traditioner), som nuet (fokuseringen på varje ny turnering) och framtiden (spekulationen om vem som blir nästa yokozuna, ozeki, etc.). Jag upphör aldrig att fascineras över hur varje turnering är unik och bjuder på tusen små dramor på alla nivåer. Sporten är på ytan så enkel att ta till sig, och samtidigt finns det så mycket underliggande att förstå. De oinitierade ser kanske bara "feta killar i blöjor" som knuffas och svettas, men vi som trängt in något mer under ytan ser så mycket annat. En underbar egen värld, självklart med sina problem och oegentligheter, men med en charm och atmosfär som inget annat i världen kan bjuda på. Det är det jag vill försöka förmedla med denna hemsida.


Favoriterna

Sumo är ju inte en sport där man skaffar sig ett favoritlag och håller fast vid det resten av livet. Aktörerna skiftar ständigt, men visst fastnar man speciellt för vissa. Konishiki har redan nämnts som den som först fick upp mina ögon för den tunga (sorry...) potentialen i sporten. Chiyonofuji fick jag bara uppleva i dåtid, men allt jag läst och sett om denna otrolige idrottsman har fått mig att hålla honom som den störste i sin samtid. Han kämpade mot en kropp som både var väsentligt mindre än de flesta konkurrenternas, och dessutom hade för vana att gå sönder med jämna mellanrum. Hur sinnets styrka och storhet kan övervinna alla svårigheter anser jag illustreras bättre av "Vargen" än av någon annan. Även Akebono kämpade mot en kropp som ansågs vara fel för sumo, men åt andra hållet. För långa ben, för hög tyngdpunkt, för tung, sades det. Eftersom jag följde honom i klättringen uppför, blev han naturligt min största favorit under åren 1992-2001. "Acke" hade en värdighet som stormästare som få japaner eller utlänningar kan uppvisa. Musashimaru följde med på "Hawaii-kvoten", men i ärlighetens namn så fanns (finns) det ju andra som presterar mycket mer spännande sumo. Kotonishikis snabbhet, teknik och energi fick mig att jubla och vem kunde undgå att heja på Mainoumi, som vägde 115 kg mindre än Akebono, och ändå lyckades besegra den amerikanske jätten vid ett tillfälle. Kirishima var en värdig ozeki som jag tidigt fastnade för, liksom för den loje Asahifuji, Konishiks överman i maj 1991. Taka-Wakabröderna blev aldrig några personliga favoriter, men man måste beundra dem för deras prestationer på dohyon. Vissa favoriter, som Tochiazuma och Tosanoumi håller jag fast vid i vått och torrt, medan det med många andra hänger på om de visar styrka i resultaten eller inte. Kotoinazuma och Kotonowaka tillhör dem som inte utmärkt sig med bländande resultat, men som ändå vunnit mitt sumohjärta. Miyabiyama däremot var en som såg ut att bli en mäktig härskare över lerringen, men när han visar sig vara blott en papperstiger är det svårt att hålla fast vid supporterskapet. Det man alltid kan vara säker på är att nya stjärnor och nya favoriter alltid kommer fram. Det är en del av fascinationen med "Gudarnas sport".


Tack och erkännanden

Jag vill avsluta denna långa nostalgiska utsvävning med ett tacka några personer som har betytt mycket för mig som sumofantast (även om de flesta av dessa kanske inte kommer att läsa dessa rader):

© Magnus Berg, maj 2001

Gå till sida om författaren till dessa sidor och hans familj, med fakta och bilder.


Åter till förstasidan